Melodikrysset v 41 2015

Tänk att det nu bara är drygt två månader kvar till jul! Tiden går!

Återigen dags för lite kryssande såhär på lördagsförmiddagen. Mina rutiner ändras dock ständigt. Islatten är numera bannlyst eftersom själva latten i latten är full av socker enligt min läkare, och socker är något jag bör undvika. Det får bli en slät kopp espresso istället. Mina ostmackor är utbytta mot ägg eller yoghurt, gärna med en ostskiva till, men inga brödskivor. Allt enligt LCHF-metoden eller Adkins diet eller flygvärdinnedieten. Många namn som bara förvirrar. Det handlar om att undvika kolhydrater i så stor utsträckning som möjligt och att inte vara rädd för fett. Detta i kombination med mera motion skall ge effekt på både vikt och blodsocker, två av de värden jag bör försöka sänka.

Men kryssande var det väl som gällde först och främst, eller? Nu river vi av Melodikrysset v 41 2015.

Nu kastar vi loss från bryggan och kryssar ut på havet.

Kryssets första gåta rör lodrätt 1 och det är CHARLOTTE Perrelli som sjunger ”The girl” från Melodifestivalen 2012. Inte min favoritlåt eller -artist direkt.

Nästa adress är vågrätt 1 och låten ”Limelight” av Charlie CHAPLIN spelas.

Första dubbeln bjuder på den underbara skådespelaren, artisten, låtskrivaren och sångaren ALLAN EDWALL, vars namn skall in på vågrätt 5 och vågrätt 13. Låten heter ”Årstider”.

På lodrätt 11 sjunger Anne-Lie Ryde ”Åh en sån karl” och frågan är vem som först gjorde låten populär i Sverige, det var ju LILL Lindfors.

För vågrätt 10 spelar Lennart Palm ”Så tar vi TAGEL-skjortan på”.

Vid lodrätt 4 blir det klassiskt när det bjuds på Johann Sebastian Bachs ”AIR”.

Dubbeln vågrätt 8 och lodrätt 3 bjuder på L-Å ”Babsan” WILHELMSSON (Lars-Åke) som sjunger ”Ge mig en spanjor”. Som låt betraktat är detta ingen hit. Galenskaparnas (och After Shaves) ”Pappa jag vill ha en italienare” med snarlikt budskap är både mera tvetydig och bättre som låt.

Dubbelfrågan lodrätt 2 och vågrätt 6 bjuder på signaturmelodin till ALLSÅNG på Skansen som är skriven av LARS Berghagen.

Flera signaturmelodier blir det när frågan på lodrätt 7 skall illustreras, ”Being boiled” med Human League var tydligen signaturmelodi till komediserien Kvarteret SKATAN. Jag såg den aldrig, tyckte den var dålig.

För vågrätt 9 sjunger PETRA Marklund, eller September, ”Det som händer i Göteborg stannar i Göteborg” och det är väl en enorm tur! Tänk om alla göteborgare kunde stanna i Göteborg också!

Näst sist idag kommer vågrätt 12 och ett stycke ur musikalen MISS Saigon hörs.

Sista frågan idag blir om gruppen WHAM som för vågrätt 3 framför sin dunderhit ”Careless whisper”. Var det inte George Michael som sjöng och startade sin karriär i gruppen?

Nog kryssat för denna lördag!

Såhär snyggt kan ett parkeringshus vara i Stockholm
Såhär snyggt kan ett parkeringshus vara i Stockholm

Melodikrysset v 14 2012

Melodikrysset får än en gång bilda ljudkuliss i min torftiga boning en lördagsmorgon som glimmar, påskafton är det dessutom! Inte för att jag är religiös, men var det inte så att Jesus uppstod eller föddes eller nåt på påskafton för jättelänge sedan?

Den förträfflige jazztrombonisten Gösta Linderholms alster: ”Rulla in en boll” (och låt den rulla) inleder denna kalla men soliga morgon/förmiddag. Gösta spelade ju länge med sin orkester Sveriges Jazzband. De gjorde en hel del mera pop-smakande bitar som ”Brittas restaurang” med flera. Gösta hade en ganska framgångsrik solokarriär också, under vilken han gav ut denna ”Rulla in en boll”.

Luciano Pavarotti den i alla bemärkelser store tenoren sjunger ”La Donna E Mobile”, hans storhet är väl knappast ifrågasatt, men jag tycker att till exempel Placido Domingo är en mycket bättre tenor och musiker, bra mycket mera allround.

Ted Gärdestads ”Angela” följer så i en instrumental version, melodikryssets ok, de måste spela instrumentala låtar/versioner av låtar för att inte frågorna skall vara för lätta. Denna är väl inte den bästa av Teds alla låtar.

Men så kommer min favorit, texten lyder ungefär såhär: Kärleken, detta under, detta mirakel… och är mäktigare än allting annat på denna jord. Kärleken… Ett enda vapen, mäktigare än allting annat. Kärleken, vilken kraft. Världens första, och största atombomb… är kärleken… detta under… detta mirakel, nu skjuter vi iväg pilarna. Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…Detta mäktiga ord. Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…Kärleken är världens största mirakel…Kärleken, kärleken… detta under… detta under. Att leva är att simma från stranden jag… till stranden du… i havet vi. Om kvinnan säger nej…till mannens säd i 60 år… så dör mänskligheten ut. Detta under… Ja, så är det! Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…Detta mäktiga ord. Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel…Kärleken stavar aldrig fel… ett mirakel. Kärleken lutar… en aning som gammeldags skrivstil… ett mirakel vilken kraft….Kvinnan är det första könet…Glöm nu inte det. Ett mirakel som kallas kärleken, ett mirakel… ett mirakel… ett mirakel… Här är ett mirakel. Kärleken stavar aldrig fel… ett mirakel. Kärleken, kärleken, kärleken ojojoj. Ett mirakel som kallas kärleken. Nu kommer kärleken, nu kommer armén, nu kommer soldaterna. Herregud…. Mirakel.

För mig låter det som om Björn Ranelid försöker övertyga sig själv om att han tror på kärleken fast han egentligen inte gör det.

Björn Ranelids Mirakel har även nått detta forum, tyvärr, jag föddes ett hav, ett vi från stranden, kärleken är en atombomb, kärleken går med stavar, det lutar åt kärlek, kvinnan har det främsta könet, ojojojoj, nu kommer soldaterna ,nu kommer armen, ta betäckning, soldaterna kommer för att betäcka våra kvinnor! För mig låter denna text som en galnings mässande om ingenting. Om jag hade stått i ett gathörn och reciterat dessa rader hade jag omedelbart låsts in på den enda kvarvarande slutna psykiatriska anstalten i Sverige (om det finns nån sån), eller åtminstone blivit omhändertagen av polis och anklagad för förargelseväckande beteende. Men inte Björn Ranelid, han går fortfarande lös så vitt jag vet!

Skönt med ett litet sköljande avbrott: Vangelis tema till Bladerunner, handlar också om kärlek, detta mirakel som ingen förstår, varför annars skriva så ofantligt mycket romaner och låttexter om den?

Ett välkommet avbrott i kärleken är Laila Westersunds sång om ”Singel och sand”, hon måste ha varit mycket ung när hon sjöng in denna, hon låter som en liten flicka och jag känner mig som hon sjunger, jag är som hon sjunger: singel och sand!

Charlotte Perrellis nya låt från Melodifestivalen ”The Girl”, kommer lite senare, den hon ställde upp i Melodifestivalen med, den är inte bra, hon sjunger nånting i stil med: I was the girl that got along, now I´m ready to be funky!? Hm, ok, jag tror inte det! Charlotte Perrelli funky? Inte på denna sidan rymden.

Kontrasterna är många och kommer tätt i detta kryss, nu får vi höra om Fjärilen som syns på Haga, heter den Estelle möjligen? Lennart Palm palmerar ännu en sång på sitt ibland oefterhärmliga sätt. Bra eller dåligt?

”SJ, SJ gamle vän” av Stefan Demert (svensk text), var på sin tid ett bra inlägg i tågtrafikdebatten! Hur mycket har ändrats sen dess? 1970-talet still going strong!

Och så går vi från 70-tal till 80-tal, från samhällskritik till glitter och glamour!

Taco: ”Putting on the Ritz” vilken hemsk låt det är! På 80-talet kom det mycket dålig musik! Det som förvånar mig är att den är skriven av Erwing Berlin som skrivit så många bra melodier, men det är klart , alla begår väl misstag antar jag!

”April in Paris” avslutar denna lördagsförmiddag, kanske är det där man borde vara? Att möta våren i Paris med sin älskade måste väl vara något alldeles speciellt!? Kärleken detta mirakel! April är förövrigt en allitteration på Paris, så det så! Jag kan i alla fall låtsas att jag har nåt slags hjärna, men jag vägrar erkänna att jag har ett hjärta.

Glafsfjorden i Arvika 2
Glafsfjorden i Arvika 2

 

Melodifestivalen 2012 deltävling 4

Så har då mello-cirkusen dragit till Malmö, förhoppningsvis med Timbuktus ”Vi drar till Malmö” som Theme-music, eller i bilstereon, eller iPhonen, eller Androiden, eller whatever.

Jag undrar vad som är fel med ljudet. Speakern, Lotta Brome, hörs knappt, ”the ambient sound” (miljöljudet, publikens sorl osv) hörs alldeles för högt och tydligt, ligger över det övriga ljudet i mixningen! Till och med palybackljudet blir överröstat av publikens glada tillrop. Visst är det kul att höra att publiken är vild och galen, men musiken och sången måste ju vara det viktigaste ändå!

Charlotte Perelli inleder denna kväll med låten ”The Girl”, menar hon sig själv? Hennes nummer sägs ha kostat flera hundra tusen kronor att få till och det verkar ju vara onödigt mycket med tanke på hur trist det hela ser ut och låter. Playbackbandet är alldeles för ”hårt” producerat, det låter slätstruket som en disneyfilm eller tv-serie typ ”High School Musical”. Hennes klänning är fylld av vad som ser ut som metalltaggar och jag oroar mig hela tiden att hon skall komma åt någon av dessa och börja blöda på scen, vilket kanske skulle vara ganska originellt om det hände! Har det nånsin förekommit blod i Melodifestivalen? Inte ens i något hårdrocksnummer! Fejkat blod är också blod (för att travestera Ulf Lundell som lär ha sagt att en inställd spelning är också en spelning). Låten är heller inget vidare, den fastnar inte, retar inte, bara flyter på som en treminuters reklamfilm för Fanta eller shampo.

Nummer två ikväll är artisten Opa med låten ”Allting blir bra igen”, tyvärr måste jag säga: Nej, allting blir inte bra igen, särskilt inte om man spelar en låt med grekiska instrument och grekiskt sound och sjunger på svenska, det skär sig som en misslyckad bearnaise.

Tredje låten ut är en ”hårdrocklåt” påstår dom på TV:n, men ingenting med låten är hårdrock, den är heller inte schlager, den är ett mellanting mellan ingenting och ingenting. Gruppen Dynazty sjunger om ”Land of broken dreams” och frågan är: de kanske befinner sig i ett land av brustna trumhinnor, de hör inte själva hur det låter? För inte låter det bra, som sagt och det beror inte på den mystiska ljudmixen ikväll som nämnts inledningsvis.

Därpå följer Lotta Engberg och Christer Sjögren: ”Don´t let me down”. De ger begreppet återförening ett dåligt rykte. Det sägs att de en gång varit gifta eller sambos och sedan skilt sig (för länge sedan), de har inte heller arbetat ihop sen skilsmässan och det kanske skulle ha förblivit så. Häromåret vågade Christer Sjögren sticka ut hakan och sjunga: ”I love Europe”, men ingen gick på det. Hoppas ingen går på denna reunion from hell heller.

Nu följer ett nummer som ger mig ”ståpäls” eller ”Goosebumps” som låten kallas, men inte för att låten är så jävla bra, utan för att den är så jävla dålig! Det enda positiva med detta nummer är Hanna Lindblads kläder som åtminstone är lite originella. Hon verkar dock vara en hyfsad sångerska men vad hjälper det? Josefin Craaford twittrade så fint från genrepet: Men låten känns faktiskt dadda hink och spade. Couldn´t agree more!

Axel Algmark sjunger nästa låt ”Kyss mig”, nej tack säger jag och så var det bra med det.

Äntligen slut på schlagermörkret? Nu kommer Lisa Miskowsky med låten ”Why start a fire”, och det låter faktiskt hyfsat, melodin är bra men inte mer, Lisa kan så mycket bättre vad gäller låtskrivande, men framförandet är helt okej och sången likaså, hon kan ju sjunga snowboardåkerskan. Varför tända på? Bra fråga. Beror på tid och plats och övriga förutsättningar, skulle jag vilja påstå.

Slutligen snubblar Danny Sacuedo in på scen i någon slags förenklad rymddräkt, det ser för jävligt ut! Och inte blir det bättre när han öppnar munnen och börjar sjunga! Han har ingen vidare sångröst och låten ”Amazing” lever definitivt inte upp till titeln, faktum är att det är lika ”amazing” att denna låt kommit med som mirakulöst att Björn Ranelids låt ”Mirakel” kom med. Fjolårets Danny-låt ”In the club” var ännu sämre, men trots allt bättre än den fullständigt vidriga ”Popular” som dessutom gick och vann! Vad fan är det att sträva efter, att bli ”popular”? Stackars dagens unga om det är deras ideal här i livet!

Men till slut kommer det något som gör det värt att ha genomlidit alla halvdana och dåliga nummer: Sarah Dawn Finer tillsammans med Stenhammar Quartet framför ”The Hunter” av Melody Club, och vilken röst hon har Sarah! Trots förkylning sjunger hon lika klockrent och bra som alltid och jag fullkomligt älskar ovanliga arrangemang och ”modiga” grepp. Nu kanske detta inte är så fasligt modigt men jävligt bra är det i alla fall, Danny, lyssna och lär, detta är verkligen ”amazing”. Varför inte låta Sarah sjunga alla bidrag nästa gång, jag tror att de alla skulle vinna på det, okej kanske inte Ranelids ”bidrag”. Jag sticker härmed ut hakan och påstår att Sarah Dawn Finer har en av världens bästa sångröster (bland nu levande och fortfarande aktiva sångerskor)! Okej, jag drog in hakan lite också, men hon är förjävligt bra!

 

Stadshuset i Stockholm
Stadshuset i Stockholm komplett med turister och allt.