Att vara på Röken i Simrishamn

Att vara på Röken i Simrishamn kan ha minst två olika betydelser, i detta fall betyder det att gästa restaurang Röken i nyss nämnda stad och det kan vara en tudelad upplevelse, i alla fall var det så för mig när jag var där senast och åt middag. Läget är det inget fel på, kanske lite för långt bort från gågatan som alla turister trängs på, men restaurangen ligger väldigt fint alldeles vid vattnet strax bortom småbåtshamnen, Strandvägen är väl den officiella adressen, men den framgår inte av restaurangens hemsida. Det är hursomhelst inte svårt att hitta.

Däremot kan det vara lite si och så med maten. Jag brukar inte beställa det som tycks säljas mest på de restauranger jag besöker, just för att testa vad de verkligen går för. De rätter som de gör varje dag och har stor omsättning på borde de klara galant både vad gäller tillagning och råvaror. De mera ovanliga rätterna kan bli väldigt bra om kockarna och köket vet vad de håller på med och verkligen gör rätten på beställning.

Jag beställde friterad bläckfisk med aioli och chili till förrätt och lammentrecote till varmrätt. Bläckfisken var god men mjuk inuti (som den skall vara) och utanpå (som den inte skall vara om den är friterad). Smaken var god med en tydlig chilismak, aiolin hade stått lite för länge i rumstemperatur och hade börjat dela lite på sig, en citronklyfta hade varit fräscht till, men någon sådan fanns inte i sikte.

Varmrätten kom in med en glad och positiv servitris som önskade smaklig spis och återvände till köket. Där satt jag med min varmrätt och ville ha en smaklig spis, men jag hade inga bestick! Tyvärr, personalen på restaurang Röken, ett glatt humör är inte allt! Man måste vara uppmärksam på vad man själv gör och vad gästen gör också, man måste kunna sitt jobb, kort sagt.

Nåväl, besticken ordnade, hur smakade det då? Svaret är att det smakade alldeles utmärkt! Visserligen var lammköttet också uppvärmt (det var medium-stekt plus lite till, samt ingen frågade hur jag ville ha köttet, ett gott tecken på att de redan visste hur genomstekt det var) men det går nästan inte att ”förstöra” ett bra lammkött. Tillbehören var okej men inte mer. Själv hade jag nöjt mig med en god creme-fraiche-baserad kall sås till om jag hade bjudit på rätten, men här fanns det en rad mer eller mindre lyckade små tillbehör. Det som stack ut mest på ett negativt sätt var potatisen, den skulle enligt menyn ha varit friterad och det var den nog en gång i tiden, men sedan dess hade den gått igenom åtminstone en uppvärmning vilket gjorde den mjuk och tråkig istället för krispig som den skall vara när den är friterad.

Maten hade varit helt underbar om den hade kostat några hundra kronor för alltsammans men denna nota gick loss på 400kr (inklusive en fatöl till) och det är för dyrt för den kvalitet som erbjöds. Att sedan personalen står och talar illa om gästerna så andra gäster hör det, det går definitivt bort!

Konkurrensen är kanske för hård för lilla Simrishamn, bara några hundra meter bort från Röken ligger Hotel Svea som har grillkvällar på lördagar med en stor grillbuffé för 289kr. Den har jag inte testat så jag kan inte uttala mig om dess kvaliteter men jag vet att den brukar vara fullbokad vilket kan vara ett gott tecken men inte nödvändigtvis. Om jag var ägare till Röken skulle jag satsa på något liknande men en annan dag i veckan eller flera dagar per vecka utom lördagar.

Och oklanderlig service, det går alltid hem!

 

Restaurang Röken i Simrishamn
Restaurang Röken i Simrishamn

 

 

Sveriges Nationaldag den 6/6 2012

På självaste nationaldagen den 6 juni 2012 har väl de flesta ledigt eller hur? Så även jag, som trots att jag är arbetslös inte upplever det som att jag inte gör någonting på dagarna, jag går nämligen i skolan, igen! Jag går där för att lära mig något som jag redan kan: att bokföra och administrera bland annat löner i ett företag. Jag hade ett eget litet företag där jag gjorde allt själv inklusive bokföring.

Men nu skall det handla om nationaldagen, den börjar för min del med att jag skall sjunga med den kör jag är med i: Näktergalningarna i Skarpnäck i Stockholm. Där på ett torg mitt i stadsdelen har kommundelen och kyrkan och ”Samverkan i Skarpnäck” gemensamt byggt upp en liten festplats med scen och flera olika försäljningsstånd.

Vi i kören har ungefär tio minuter på oss att samla oss inför ”soundcheck” och max fem minuter till att genomföra denna soundcheck och sedan mindre än en halvtimme att gå igenom vårt program. Det hela går bra men soundchecken avslöjar att vi måste sjunga alla våra sånger på ett annat sätt än vi repeterat annars hörs i stort sett ingenting! Att ”micka upp” (dvs ställa mikrofoner framför) en kör är inte lätt, i alla fall inte om man har kravet att det skall låta bra. Och inte utomhus, och inte om man sällan jobbar med körer. Vi får i alla fall spridda applåder när vi sjungit vår första sång och ingen verkar ha bråttom därifrån, men spioner i publiken kan efteråt meddela att det inte lät särskilt bra, tyvärr. Men vi hade i alla fall roligt och tur med vädret!

Efteråt blir det en säsongsavslutande pick-nick i det gröna med de flesta från kören och några flaskor mousserande vin. Att dela på, inte till var och en!

På kvällen blir det middag på restaurang Nalen för mig och en kompis. På Nalen har dom en speciell Nationaldagsmeny som är alldeles utmärkt! Makrill till förrätt med diverse små tillbehör som bryter av makrillens starka sälta på ett föredömligt sätt. Varmrätten består av några bitar kött från en spädgrisrygg och de smakar fantastiskt! Till dessa köttbitar serveras bland annat tunt skivad fänkål som är lätt syrad, samt en slags råraka med nässlor i, mycket gott. Det hela avslutas med en underbart god chokladtårta garnerad med jordgubbar och vispgrädde, allt detta får man för det facila priset 298 kronor per person.

Om än billigt med stockholmskrogsmått mätt, ändå mycket pengar för två medelålders arbetslösa ungdomar som härbärgerar planer på att spisa någon form av kulturell konstyttring efter dinén, helst musik. Vi tar en behövlig promenad till Fashing på Kungsgatan i Stockholm och vänder i dörren när vi får veta att inträdet är 120 kronor, inte mycket för en med normalinkomst men en liten aning för mycket för oss just denna kväll. Vi missar Sonic Stations första riktiga spelning efter sitt skivsläpp tidigare i år och vissa av oss grämer sig enormt, men nöden har ingen lag som sillen ju ofta har utan vi drar vidare till Kungsträdgården, eller The Royal Garden som den skulle heta på engelska och hamnar mitt i ett uppträdande av Jamie Meyer som sjunger och spelar lite countrydoftande poplåtar, numera tydligen med en steel-gitarr som en del av kompet i bandet. Jamie har en fin röst och sjunger bra och säkert men har inte något unikt som sticker ut lite och biter sig fast i en lyssnares hjärna, men han har säkert en enorm potential. Han visar lite ”guts” (mod) och ”galenskap” genom att helt sonika ta sin gitarr, sin mikrofon och stativ och gå ner och ställa sig mitt i publiken. Säkerhetsvakterna ser lite bekymrade ut men det är väl strängt taget deras jobb att göra det, så Jamie kör på. Han pratar med publiken och spelar bland annat en Tom Petty-låt ”Free Falling” och får publiken att sjunga i stämmor! Inte illa!

Så en missad Sonic Station-konsert blir en lyckad Jamie Meyer-konsert istället och den är till råga på allt gratis! Och gratis är ju som bekant gott (Jämför Winston Churchills gamla citat: ”Champagne skall vara kall, torr och gratis”) och jag minns, allt svagare och svagare numera, en annan gratiskonsert jag var på, på Riddarholmen, och det var den legendariske Funk-bassisten Bootsy Collins som spelade så att allt och alla gungade där på holmen, och Bootsy gjorde en liknande manöver som Jamie nyss i Kungsträdgården, han gick ut i publikhavet mitt i en låt och fortsatte spela och sjunga medan han och hans livvakter plöjde väg för honom i publikmassan som lyckligt fortsatte att dansa efter Bootsys bas. Konsertögonblick man inte glömmer kan vara gratis!

Alltsomallt en ganska lyckad nationaldag i min lilla värld av blommor i alla fall.

En chokladmus, vem skulle inte vilja mumsa på den?
En chokladmus, vem skulle inte vilja mumsa på den?

Soppkonsert

Idag var jag på något alldeles nytt, i alla fall för mig, en Soppkonsert på Konserthuset i Stockholm. I den vackra Grünewaldssalen hade det ställts upp bord med pappersdukar på och vid entrén stod två damer och hällde upp soppa till de som kom, idag en Spenatsoppa med massor av Creme Fraiche i samt en ägghalva. Soppan är oerhört god, men det är nästan allt med Creme Fraiche i, så det är lite fusk tycker jag. När de flesta hunnit till kaffet kommer fem musiker in: två violiner, två violas och en cello bär dom i sina händer. De förklarar att de skall spela Wolfgang Amadeus Mozarts stråkkvintett i g-moll (KV 516) och det är så vackert så det gör ont. Musikerna, Johannes Lörstad violin, Amus Kerstin Andersson violin, Riikka Repo viola, Arne Stenlund viola och Klas Gagge cello är alla tungt meriterade filharmoniker och oerhört skickliga musiker. I en av satserna sätter de en träsordin på sina respektive instrument och ljudet blir helt fantastiskt skirt och vackert och musiken så där makalöst öm och smekande som bara en älskads ömma smekning kan vara. Tårarna hotar välla fram, jag får verkligen bita mig i läppen för att inte förstöra upplevelsen för övriga besökare genom att hulka högljutt. Den där Mozart var en skicklig kille som inte blev äldre än 35 år men ändå hann rosa världen med så mycket vacker musik. Den här stråkkvintetten i g-moll är lite ”svartare” än hans vanliga bitar men den slutar såklart i dur och den är som sagt oerhört vacker och behaglig att lyssna till. Ett helt perfekt lunchintermezzo, istället för att sitta på en ogästvänlig lunchrestaurang får man vara i denna vackra lokal och lyssna till denna vackra musik, visserligen inte gratis men ändå inte alltför dyrt.

Något att verkligen rekommendera för den som har tid och råd.

Blandade färger
Blandade färger (bilden lånad)

Lunch på Hamburger Börs

Vill du ha en riktigt bra lunch? Prova den på Hamburger Börs, Jakobsgatan 6 precis vid Jakobs Kyrka. De har en förvånansvärt hög klass på sina luncher, visserligen kostar lunchen 107:- men maten är varierad och oftast av mycket hög kvalitet. Salladsbordet innehåller ibland överraskningar från något tidigare arrangemang eller konferens, men oftast tre, fyra olika sallader eller röror, med ett gott, hembakat bröd till, lättöl, kaffe, sallad och smör ingår i de 107 kronorna. En bra och ”modern” extrafiness är att de har tillbehör med lägre GI än de vanliga om man vill ha det.

Miljön är väl inte det bästa med detta lunch-ställe men den är okej, man kan välja att sitta med utsikt mot Jakobsgatan eller i det som är deras bar på kvällarna. Den delen av serveringen med utsikt mot gatan är vestibulen/foajen/garderoben kvällstid. Servicen är alltid korrekt och bra vare sig man ger dricks eller inte.

Kort sagt, kan verkligen rekommenderas, liksom deras mat kvällstid. Man kan nog inte gå dit för att ”bara” äta på kvällstid utan man ”köper” ett paket med show och mat eller enbart show, enbart mat går inte att välja, vilket är lite synd, det är inte alltid som man vill se en show bara för att få sig lite god mat.

Staty utanför Stadshuset, Stockholm
Staty utanför Stadshuset, Stockholm

Bra indiskt lunchhak

Curry Spice City är ett lite undnagömt lunchställe på Apelbergsgatan 40 i backen ner mot Sveavägen som är en riktig liten pärla. Portionerna är inte enorma men priserna är högst humana, 69 till 79 för lunch utan dryck och nan-bröd, de kostar tio kronor extra vardera. Maten är hyfsat starkt kryddad och god, köttet är mört i den lammcurry jag äter. Om du vill ha plats här så se till att komma i tid, vid tolv är det fullt och kö ut på gatan.

Trätak från Skansen i Stockholm
Trätak från Skansen i Stockholm

Oslagbart igen, på börsen nu också

Kommer direkt från Hamburger Börs där jag njutit av en bra middag och en mycket bra show, ”Oslagbart”.

Ok, oslagbar var den inte men mycket bra, men väldigt ojämn. ”Magikerna” Brynolf och Ljung tillhör lågvattenmärkena denna kväll, deras ”magiska” tricks hör hemma på lågstadiet, den första trollerilådan man får i åtta-nioårsåldern är mer ”magisk” än deras ”nummer”!

Men musiken, oh, musiken, den går inte av för hacker! Visserligen verkar Andreas Johnsson ha problem med rösten, men han lyckas ändå dölja det ganska bra. Jessica Andersson river av Queens ”Fat Bottomed Girls” med den äran, det svänger gott, hon framför givetvis sin dunder-hit ”I Did It For Love” och den är verkligen bra på alla sätt och vis, liksom Jessica själv.

Orkestern består av idel ädel musikadel med den supersäkra ”taktikern” Mats Persson på trummor, hans alltid säkra takthållning samverkar perfekt med resten av musikerna som alla är minst lika duktiga som MP.

Men det absolut bästa med orkestern är dess kapellmästare Marika Willstedt, vilken kvinna! Hon har allt man kan önska sig! Talang, musikalitet, tajming, inlevelse och förmågan att leda gubbarna i bandet till nya stordåd! Glorious som Andreas Johnsson skulle sjunga, och han gör det också!

Synd att showen läggs ner snart! Imorgon (lördag den 21/1, detta skrivs mitt i natten mellan fredag och lördag) skall den fantastiska Sarah Dawn Finer medverka istället för Jessica Andersson, hade jag bara råd skulle jag gå dit igen bara för att få höra hennes guldstrupe uppbackad av denna superorkester! Det kan faktiskt bli oslagbart!

Skynda er att boka!

Den sista föreställningen är den 4 februari, showen körs torsdag till lördag fram till dess!

http://www.hamburgerbors.se/index.php?option=com_content&task=view&id=46&Itemid=37

PS: Om ni någon gång kommer till Göteborg och känner er hungriga och rika samtidigt, besök då för allt i världen Sjömagasinet, stadens absolut bästa restaurang!

Ostbricka från Sjömagasinet
Ostbricka, inte från Börsen, dock, utan från Sjömagasinet i Göteborg