Melodikrysset v 28 2012

Lördag förmiddag måste vara den absolut bästa tiden på hela veckan. Man får sova ut ända till åtta och man vaknar sådär lagom bakfull från dagen före. Denna lördag är inget undantag, några glas portvin igår kväll gör sig påminda lite grann i bakgrunden, men det känns bara bra. Vädret ser lovande ut, med solsken och blå himmel och sköna vindar, men det kan ju ändra sig snabbt. Vissa meteorologer spår att det skall bli regn idag, vi får väl se.

Krysset börjar denna Wiktoria-lördag med en dubbelfråga för lodrätt 1 och vågrätt 10, låten skriven av Stig Olin ”Jag tror, jag tror på sommaren” och sjungen av MATS (lodrätt 1) OLIN (vågrät 10).

För vågrätt 6 spelas en melodi som heter ”Tulpaner från Amsterdam” och Anders Eldeman frågar vad det sjungs om, något från växtriket……

Den första frågan idag om Mozart kommer nu, det handlar operan ”Barberaren i Sevilla” och låten ”Figaro”  ur densamma av Wolfgang Amadeus Mozart, frågan är vad det är för ett yrke som nämns i operans titel och svaret skall in på lodrätt 4.

Nu kommer en möjligen lite försenad ”Glad calypso om våren” för lodrätt 5 och vågrätt 12 orden OM (lodrätt 5) och VÅREN (vågrätt 12) skall in här. Låten är skriven av Olle Adolphson som tydligen kan skriva om annat än tjära och kylskåpskall fil.

Lodrätt 9 innehåller ett nummer av den säregna gruppen KENT som lätt känns igen på deras suggestiva stil, gruppens namn skall in här.

För lodrätt 13 och lodrätt 11 kommer två låtar samtidigt, dels en gammal Sven-Ingvars-låt som heter ”Ett litet rött paket”, samt en helt annan melodi som heter ”När tvenne hjärtan slå samma slag”. Det första ordet i respektive titel skall in på lodrätt 13 (Ett) och lodrätt 11 (När).

Nästa inslag är det andra idag som handlar om Wolfgang Amadeus Mozart, låten som spelas tror jag heter ”Eine kleine nachtmusik” och har skrivits av MOZART som alltså skall skrivas in på vågrätt 1.

Lodrätt 2 bjuder på skönsång av den speciella sångerskan Sophie Zelmani, hon har definitivt en egen stil som lätt känns igen, hennes efternamn skall in på lodrätt 2 alltså.

Lite opera, eller musikal skall det så klart vara i krysset också idag, förutom Barberaren i Sevilla som vi redan avhandlat, här kommer en låt ur ”Fantomen på operan” sjungen av Mikael Samuelson, en vacker låt som jag tror heter ”Nattens musik”. Frågan för vågrätt 7 är vad rollen heter som Mikael Samuelson spelar, FANTOMEN.

Lodrätt 3 skall innehålla ett namn på en viss sorts dans, jag tror att låten heter ”Midnatts-TANGO” eller nåt, ordet ”tango” ska i alla fall in på lodrätt 3.

För vågrätt 4 spelas en låt av och med Benny Andersson och hans orkester som heter ”De ljuva drömmarnas orkester”, kanske avses Benny Anderssons Orkester själv? Den vanliga förkortningen för nämnda orkester skall in i krysset på vågrätt 4: ”BAO”.

Inget kryss är komplett utan ett inslag om Evert Taube, denne glade ”lånare” av musik och även historier som givit texterna till hans låtar, ”Oxdragarsång” handlar om ett visst djur för vågrätt 14: ”OXAR”. Taube och en annan ofta spelad ”nationalskald”, Bellman har det gemensamt att de var oerhört törstiga, det säger en del om den svenska kulturskatten, kanske tur att vi har Systembolaget idag?

Lodrätt 8 illustreras av en låt med den gigantiska gruppen TOTO (lodrätt 8): ”Hold the Line”. Jag blev nästan mobbad för att jag gillade Toto på det glada 80-talet. Det var ”perfekt”/ ”känslolös” musik sas det. Känslolös var ordet sa Bull, kanske ligger känslolösheten hos lyssnaren? Liksom konstverkets skönhet finns i betraktarens öga?

Krysset slut för idag. Tack för idag, adjö!

 

Oslo
Oslo

 

Sveriges Nationaldag den 6/6 2012

På självaste nationaldagen den 6 juni 2012 har väl de flesta ledigt eller hur? Så även jag, som trots att jag är arbetslös inte upplever det som att jag inte gör någonting på dagarna, jag går nämligen i skolan, igen! Jag går där för att lära mig något som jag redan kan: att bokföra och administrera bland annat löner i ett företag. Jag hade ett eget litet företag där jag gjorde allt själv inklusive bokföring.

Men nu skall det handla om nationaldagen, den börjar för min del med att jag skall sjunga med den kör jag är med i: Näktergalningarna i Skarpnäck i Stockholm. Där på ett torg mitt i stadsdelen har kommundelen och kyrkan och ”Samverkan i Skarpnäck” gemensamt byggt upp en liten festplats med scen och flera olika försäljningsstånd.

Vi i kören har ungefär tio minuter på oss att samla oss inför ”soundcheck” och max fem minuter till att genomföra denna soundcheck och sedan mindre än en halvtimme att gå igenom vårt program. Det hela går bra men soundchecken avslöjar att vi måste sjunga alla våra sånger på ett annat sätt än vi repeterat annars hörs i stort sett ingenting! Att ”micka upp” (dvs ställa mikrofoner framför) en kör är inte lätt, i alla fall inte om man har kravet att det skall låta bra. Och inte utomhus, och inte om man sällan jobbar med körer. Vi får i alla fall spridda applåder när vi sjungit vår första sång och ingen verkar ha bråttom därifrån, men spioner i publiken kan efteråt meddela att det inte lät särskilt bra, tyvärr. Men vi hade i alla fall roligt och tur med vädret!

Efteråt blir det en säsongsavslutande pick-nick i det gröna med de flesta från kören och några flaskor mousserande vin. Att dela på, inte till var och en!

På kvällen blir det middag på restaurang Nalen för mig och en kompis. På Nalen har dom en speciell Nationaldagsmeny som är alldeles utmärkt! Makrill till förrätt med diverse små tillbehör som bryter av makrillens starka sälta på ett föredömligt sätt. Varmrätten består av några bitar kött från en spädgrisrygg och de smakar fantastiskt! Till dessa köttbitar serveras bland annat tunt skivad fänkål som är lätt syrad, samt en slags råraka med nässlor i, mycket gott. Det hela avslutas med en underbart god chokladtårta garnerad med jordgubbar och vispgrädde, allt detta får man för det facila priset 298 kronor per person.

Om än billigt med stockholmskrogsmått mätt, ändå mycket pengar för två medelålders arbetslösa ungdomar som härbärgerar planer på att spisa någon form av kulturell konstyttring efter dinén, helst musik. Vi tar en behövlig promenad till Fashing på Kungsgatan i Stockholm och vänder i dörren när vi får veta att inträdet är 120 kronor, inte mycket för en med normalinkomst men en liten aning för mycket för oss just denna kväll. Vi missar Sonic Stations första riktiga spelning efter sitt skivsläpp tidigare i år och vissa av oss grämer sig enormt, men nöden har ingen lag som sillen ju ofta har utan vi drar vidare till Kungsträdgården, eller The Royal Garden som den skulle heta på engelska och hamnar mitt i ett uppträdande av Jamie Meyer som sjunger och spelar lite countrydoftande poplåtar, numera tydligen med en steel-gitarr som en del av kompet i bandet. Jamie har en fin röst och sjunger bra och säkert men har inte något unikt som sticker ut lite och biter sig fast i en lyssnares hjärna, men han har säkert en enorm potential. Han visar lite ”guts” (mod) och ”galenskap” genom att helt sonika ta sin gitarr, sin mikrofon och stativ och gå ner och ställa sig mitt i publiken. Säkerhetsvakterna ser lite bekymrade ut men det är väl strängt taget deras jobb att göra det, så Jamie kör på. Han pratar med publiken och spelar bland annat en Tom Petty-låt ”Free Falling” och får publiken att sjunga i stämmor! Inte illa!

Så en missad Sonic Station-konsert blir en lyckad Jamie Meyer-konsert istället och den är till råga på allt gratis! Och gratis är ju som bekant gott (Jämför Winston Churchills gamla citat: ”Champagne skall vara kall, torr och gratis”) och jag minns, allt svagare och svagare numera, en annan gratiskonsert jag var på, på Riddarholmen, och det var den legendariske Funk-bassisten Bootsy Collins som spelade så att allt och alla gungade där på holmen, och Bootsy gjorde en liknande manöver som Jamie nyss i Kungsträdgården, han gick ut i publikhavet mitt i en låt och fortsatte spela och sjunga medan han och hans livvakter plöjde väg för honom i publikmassan som lyckligt fortsatte att dansa efter Bootsys bas. Konsertögonblick man inte glömmer kan vara gratis!

Alltsomallt en ganska lyckad nationaldag i min lilla värld av blommor i alla fall.

En chokladmus, vem skulle inte vilja mumsa på den?
En chokladmus, vem skulle inte vilja mumsa på den?

Magic Monday Night Live

För ett tag sen var jag på en konsert i Kulturhusets ”Studion” (den 7:e maj) med elever från Kulturskolan som framförde alla möjliga och omöjliga nummer de övat in under terminen. Det var dansnummer och sångnummer och lite av varje om vart annat. Ett av inslagen var ett ”litet” storband som kallade sig Red Line Almost Big Band, och de var kvällens absoluta behållning! Det svängde som sjutton när de väl fått upp farten lite, ok alla toner satt inte exakt rätt men vad gjorde det? De gav sig på såna tunga klassiker som Joe Zawinuls ”Birdland” med flera, riktigt komplicerade jazzlåtar, och gjorde det bra! Trummisen satt högt placerad och han höll takten på ett föredömligt sätt.  Bandet bestod för övrigt av en väldig massa blåsinstrument som det sig bör när det är ett storband. Det finns alldeles för få storband i Sverige idag! Tänk när gamla CCS höll på som bäst på det glada 70-talet, vilket sound de hade, med två trummisar, Alexis Korners hesa bluesröst och blåsarsektioner som inte gick av för hackor! De höll förvisso inte på i Sverige utan kom från Storbritannien, men det fanns överlag flera storband på den tiden, även i Sverige.

Denna ”Monday Night Live” går heller inte av för hackor, det är underbart att se dessa kanske blivande stjärnor sjunga och spela och dansa! En lite underlig iakttagelse bara, de flesta gick hem efter att de framfört sitt nummer, deras föräldrar kanske drog i dom och ville få hem dom så fort som möjligt, vad vet jag, men det innebar ju att publiken blev glesare och glesare så att de sista numren bara hade ett fåtal entusiaster kvar i publiken. Lite korttänkt av dem som gick tycker jag, man kan väl stanna kvar och kolla in sina kamraters nummer, de hade antagligen jobbat minst lika hårt med repetitionerna som alla andra! Dessutom är det ju så att man sparar alltid det bästa till sist! Det vet alla som någon gång varit på en konsert med en känd artist att de bästa låtarna kommer sist! Även de bästa/största artisterna spelar sist, med kanske ett mindre känt förband före sig.

Konserten var ett led i Kulturskolans Jubileumsfirande som fortsätter under hela året, just nu (1-9 juni) i ett slags crescendo i form av ”jubileumsveckan” med en hel rad olika inslag, se mer på Stockholms stads hemsida, klicka på ”Kulturskolan”.

Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan i Stockholm, Stockholms smalaste gränd
Mårten Trotzigs gränd i Gamla stan i Stockholm, Stockholms smalaste gränd

Earth Hour i Finska kyrkan 2012

Så blev det då äntligen dags för den länge emotsedda Earth Hour-manifestationen i Finska kyrkan med körerna Con Brio, Näktergalningarna och den Finska kyrkans egen kör. Själv är jag med i Näktergalningarna och har ”gästtränat” i Con Brio, den finska kören bestod av 8 personer, enbart altar och sopraner.

Timmen mellan 20.30 och 21.30 skulle ljuset släckas och vi i körerna sjunga och prästen leda böner på finska och svenska. Den Finska kyrkan ligger på Slottsbacken i Stockholm och har inte alltid varit en kyrka, det sägs att den förr var krutförråd till slottets soldater.

Timmen EH (som i Earth Hour) är slagen och ljuset släcks, en kvinna läser en dikt om mörker och de tre körerna tågar fram till altaret sjungandes ”Alta Trinita”. Trots en endast summarisk repetition med den finska kören flyter det hela bra, ingen snubblar och ingen kommer av sig och alla lyckas sjunga i takt, vilket inte är alldeles lätt när man går på ett långt led, man måste ha nån som markerar takten eftersom man inte kan gå efter ljudet, då kan det bli fel på grund av avståndet mellan första och sista sångarna.

Åhörarna är ungefär lika många som de tre körerna tillsammans, cirka 50-60 stycken, vilket är mycket mer än jag hade förväntat mig! Vi (Näktergalningarna och Con Brio) sjunger ”Som ett blommande mandelträd” som är en mycket vacker sång med text av den fantastiske Pär Lagerkvist, vi gör den inte rättvisa till fullo, men det får duga, sedan blir det bön på svenska varpå vi sjunger en sång som heter ”Nationalhymn” , följd av en bit om naturen ”Grönt gräs”, den sjunger vi tre-fyra gånger och sen nynnar vi den medan vi sakta går bakåt i kyrkan och sätter oss en stund som prästen läser en finsk bön och den finska kören sjunger en del olika stycken, bland annat ”Dona Nobis” som är en gammal välkänd kanon. När de är klara är det vår tur igen, programmet skall nu avslutas av oss med tre sånger som tar ungefär sex-sju minuter att sjunga, problemet är bara att klockan nu är 21.10 och det återstår alltså tjugo minuter! Vår dirigent bestämmer sig för att försöka dra ut på det hela genom att låta oss sjunga ”The Wild Mountain Thyme” fyra gånger med olika crescendon och diminuendon på olika ställen, nästa låt ”En la playa blanca” får vi också sjunga flera gånger än vi tänkt oss och till sist sjunger vi en gånglåt som heter ”Kom”, även den flera gånger. Till slut ger dirigenten upp och slår av oss och då återstår lite mer än fem minuter till klockan är 21.30. Den finska kantorn ”räddar” då situationen genom att improvisera på orgeln med ”Bridge over Troubled Water” som bas, vilket inte blir särskilt bra, tyvärr. Prick klockan 21.30 tänds ljuset igen och hela kyrkan sjunger psalm nummer 7 som avslutning.

I det stora hela var det ändå ganska lyckat. För min egen del känns det bara bra. Från att ha varit fullständigt panikslagen inför ett gitarrframträdande i 13-årsåldern till att våga stå här och sjunga inför en vilt främmande publik känns som en lång resa, över trettio år tog den i tid, men nu känns det bara bra som sagt.

Problemet med att arbeta med ”amatörer” är att så enkla saker som tidsplaneringen inte fungerar. De finska ”arrangörerna” hade grovt överskattat sitt eget programs tidsåtgång och dessutom inte varit tillgängliga på några repetitioner med samtliga deltagare vilket får anses som oerhört oproffsigt.

Nästa ”projekt” för Näktergalningarna blir att sjunga på Valborgsmässoafton i Skarpnäck. Det ska bli kul, min första Valborg på 20 år som jag inte firar på Riddarholmen i Gamla stan!

Glafsfjorden i Arvika
Glafsfjorden i Arvika

Genrep 2 med kören inför Earth Hour 2012

Nu jävlar! Genrepet gick strålande, egentligen kanske ett dåligt omen, eller? Det sägs ju att om genrepet går åt helvete så går premiären utmärkt! Vi får väl se. Det tokiga med Earth Hour är ju att ljuset skall släckas så det kommer vara beckmörkt när vi väl kör showen eller vad man nu ska kalla det hela. Sångerna sitter i alla fall hjälpligt i ryggmärgen nu så det borde gå bra.

Det måste helt enkelt gå bra!

Stadshuset i Stockholm detalj
Stadshuset i Stockholm detalj

Genrep med kören inför Earth Hour 2012

Nu har genrep nummer 1 gått av stapeln inför Earth Hour-manifestationen i Finska kyrkan den 31/3 kl 2030. Runtom i stan arrangeras olika tillställningar med Earth Hour som tema, bland annat i Finska kyrkan men även i till exempel Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan, Finska kyrkan ligger på Slottsbacken i Gamla Stan.

Genrepet gick bra, allt funkade, men vid det riktiga framträdandet skall det vara mörkt, hela grejen med Earth Hour är att man släcker ner ljuset och sparar därmed energi, eller man manifesterar snarare att man sparar energi genom att släcka onödig belysning. Hur kommer det då att gå när vi i kören måste treva oss fram i mörker? Vi får se, eller inte, det kan vara svårt att se i mörker. Det kan bli spännande!

Bäck i Värmland
Bäck i Värmland

Körövningen mer och mer seriös

Nu börjar det dra ihop sig med körövandet, vår ledare försöker drilla oss till att sjunga alla låtar som vi skall framföra på Earth Hour-manifestationen i Finska kyrkan den 31 mars 2012 utantill, och det går sådär. Men låtarna är bra och de sitter säkert tills det är dags, det gäller bara att öva och öva.

Millennium Force
Millennium Force berg-och-dalbana (bilden lånad)

 

Melodifestivalen 2012 deltävling 4

Så har då mello-cirkusen dragit till Malmö, förhoppningsvis med Timbuktus ”Vi drar till Malmö” som Theme-music, eller i bilstereon, eller iPhonen, eller Androiden, eller whatever.

Jag undrar vad som är fel med ljudet. Speakern, Lotta Brome, hörs knappt, ”the ambient sound” (miljöljudet, publikens sorl osv) hörs alldeles för högt och tydligt, ligger över det övriga ljudet i mixningen! Till och med palybackljudet blir överröstat av publikens glada tillrop. Visst är det kul att höra att publiken är vild och galen, men musiken och sången måste ju vara det viktigaste ändå!

Charlotte Perelli inleder denna kväll med låten ”The Girl”, menar hon sig själv? Hennes nummer sägs ha kostat flera hundra tusen kronor att få till och det verkar ju vara onödigt mycket med tanke på hur trist det hela ser ut och låter. Playbackbandet är alldeles för ”hårt” producerat, det låter slätstruket som en disneyfilm eller tv-serie typ ”High School Musical”. Hennes klänning är fylld av vad som ser ut som metalltaggar och jag oroar mig hela tiden att hon skall komma åt någon av dessa och börja blöda på scen, vilket kanske skulle vara ganska originellt om det hände! Har det nånsin förekommit blod i Melodifestivalen? Inte ens i något hårdrocksnummer! Fejkat blod är också blod (för att travestera Ulf Lundell som lär ha sagt att en inställd spelning är också en spelning). Låten är heller inget vidare, den fastnar inte, retar inte, bara flyter på som en treminuters reklamfilm för Fanta eller shampo.

Nummer två ikväll är artisten Opa med låten ”Allting blir bra igen”, tyvärr måste jag säga: Nej, allting blir inte bra igen, särskilt inte om man spelar en låt med grekiska instrument och grekiskt sound och sjunger på svenska, det skär sig som en misslyckad bearnaise.

Tredje låten ut är en ”hårdrocklåt” påstår dom på TV:n, men ingenting med låten är hårdrock, den är heller inte schlager, den är ett mellanting mellan ingenting och ingenting. Gruppen Dynazty sjunger om ”Land of broken dreams” och frågan är: de kanske befinner sig i ett land av brustna trumhinnor, de hör inte själva hur det låter? För inte låter det bra, som sagt och det beror inte på den mystiska ljudmixen ikväll som nämnts inledningsvis.

Därpå följer Lotta Engberg och Christer Sjögren: ”Don´t let me down”. De ger begreppet återförening ett dåligt rykte. Det sägs att de en gång varit gifta eller sambos och sedan skilt sig (för länge sedan), de har inte heller arbetat ihop sen skilsmässan och det kanske skulle ha förblivit så. Häromåret vågade Christer Sjögren sticka ut hakan och sjunga: ”I love Europe”, men ingen gick på det. Hoppas ingen går på denna reunion from hell heller.

Nu följer ett nummer som ger mig ”ståpäls” eller ”Goosebumps” som låten kallas, men inte för att låten är så jävla bra, utan för att den är så jävla dålig! Det enda positiva med detta nummer är Hanna Lindblads kläder som åtminstone är lite originella. Hon verkar dock vara en hyfsad sångerska men vad hjälper det? Josefin Craaford twittrade så fint från genrepet: Men låten känns faktiskt dadda hink och spade. Couldn´t agree more!

Axel Algmark sjunger nästa låt ”Kyss mig”, nej tack säger jag och så var det bra med det.

Äntligen slut på schlagermörkret? Nu kommer Lisa Miskowsky med låten ”Why start a fire”, och det låter faktiskt hyfsat, melodin är bra men inte mer, Lisa kan så mycket bättre vad gäller låtskrivande, men framförandet är helt okej och sången likaså, hon kan ju sjunga snowboardåkerskan. Varför tända på? Bra fråga. Beror på tid och plats och övriga förutsättningar, skulle jag vilja påstå.

Slutligen snubblar Danny Sacuedo in på scen i någon slags förenklad rymddräkt, det ser för jävligt ut! Och inte blir det bättre när han öppnar munnen och börjar sjunga! Han har ingen vidare sångröst och låten ”Amazing” lever definitivt inte upp till titeln, faktum är att det är lika ”amazing” att denna låt kommit med som mirakulöst att Björn Ranelids låt ”Mirakel” kom med. Fjolårets Danny-låt ”In the club” var ännu sämre, men trots allt bättre än den fullständigt vidriga ”Popular” som dessutom gick och vann! Vad fan är det att sträva efter, att bli ”popular”? Stackars dagens unga om det är deras ideal här i livet!

Men till slut kommer det något som gör det värt att ha genomlidit alla halvdana och dåliga nummer: Sarah Dawn Finer tillsammans med Stenhammar Quartet framför ”The Hunter” av Melody Club, och vilken röst hon har Sarah! Trots förkylning sjunger hon lika klockrent och bra som alltid och jag fullkomligt älskar ovanliga arrangemang och ”modiga” grepp. Nu kanske detta inte är så fasligt modigt men jävligt bra är det i alla fall, Danny, lyssna och lär, detta är verkligen ”amazing”. Varför inte låta Sarah sjunga alla bidrag nästa gång, jag tror att de alla skulle vinna på det, okej kanske inte Ranelids ”bidrag”. Jag sticker härmed ut hakan och påstår att Sarah Dawn Finer har en av världens bästa sångröster (bland nu levande och fortfarande aktiva sångerskor)! Okej, jag drog in hakan lite också, men hon är förjävligt bra!

 

Stadshuset i Stockholm
Stadshuset i Stockholm komplett med turister och allt.

Sopptisdag

I tisdags var det dags för mig att laga soppa igen. Eftersom jag inte har tillgång till ett proffskök får det bli lite enkel mat och förenklade recept. Soppa till 50 personer på en vanlig fyra-plattors spis är inte optimalt. Denna gång blev det grön ärtsoppa från recept.nu som man egentligen skulle mixa, vilket jag struntade i. Det blev lite kvar men det var bara 30 som kom och åt. Man vet aldrig i förväg hur många som kommer, lite dumt. En näve riven parmesan i varje tallrik vid serveringen och ett gott grovt bröd till så har man en ganska hyfsad måltid.

Recept 4 personer:

600 g frysta gröna ärter

1 msk olivolja

10 g smör

1 finhackad lök

1 vitlöksklyfta

1 l grönsaksbuljong

salt, peppar

2 msk hackad mynta

1 dl färskriven parmesan

2 msk extra virgine olivolja

1) Skala och finhacka lök och vitlök. Hetta upp olja och smör i en tjockbottnad katrull.

2) Fräs löken sakta i matfettet tills den blir transparent.

3) Slå på grönsaksbuljongen och låt det koka upp. Stjälp i ärtorna och ge det ett uppkok, låt koka i ca 3 minuter.

4) Strö över hälften av myntan, mixa soppan slät och smaka av med salt och peppar.

5) Servera i skålar, toppa med en hög parmesan och ringla olivolja runt, strö över lite mynta, bred en god smörgås och njut.

 

Grönärtsoppa
Grönärtsoppa, bilden lånad (fotograf: Fredrik Sandin Carlsson)

Oslagbart igen, på börsen nu också

Kommer direkt från Hamburger Börs där jag njutit av en bra middag och en mycket bra show, ”Oslagbart”.

Ok, oslagbar var den inte men mycket bra, men väldigt ojämn. ”Magikerna” Brynolf och Ljung tillhör lågvattenmärkena denna kväll, deras ”magiska” tricks hör hemma på lågstadiet, den första trollerilådan man får i åtta-nioårsåldern är mer ”magisk” än deras ”nummer”!

Men musiken, oh, musiken, den går inte av för hacker! Visserligen verkar Andreas Johnsson ha problem med rösten, men han lyckas ändå dölja det ganska bra. Jessica Andersson river av Queens ”Fat Bottomed Girls” med den äran, det svänger gott, hon framför givetvis sin dunder-hit ”I Did It For Love” och den är verkligen bra på alla sätt och vis, liksom Jessica själv.

Orkestern består av idel ädel musikadel med den supersäkra ”taktikern” Mats Persson på trummor, hans alltid säkra takthållning samverkar perfekt med resten av musikerna som alla är minst lika duktiga som MP.

Men det absolut bästa med orkestern är dess kapellmästare Marika Willstedt, vilken kvinna! Hon har allt man kan önska sig! Talang, musikalitet, tajming, inlevelse och förmågan att leda gubbarna i bandet till nya stordåd! Glorious som Andreas Johnsson skulle sjunga, och han gör det också!

Synd att showen läggs ner snart! Imorgon (lördag den 21/1, detta skrivs mitt i natten mellan fredag och lördag) skall den fantastiska Sarah Dawn Finer medverka istället för Jessica Andersson, hade jag bara råd skulle jag gå dit igen bara för att få höra hennes guldstrupe uppbackad av denna superorkester! Det kan faktiskt bli oslagbart!

Skynda er att boka!

Den sista föreställningen är den 4 februari, showen körs torsdag till lördag fram till dess!

http://www.hamburgerbors.se/index.php?option=com_content&task=view&id=46&Itemid=37

PS: Om ni någon gång kommer till Göteborg och känner er hungriga och rika samtidigt, besök då för allt i världen Sjömagasinet, stadens absolut bästa restaurang!

Ostbricka från Sjömagasinet
Ostbricka, inte från Börsen, dock, utan från Sjömagasinet i Göteborg