Så ska det låta program 6 VT 2012

Såg reprisen av Så ska det låta på måndag kväll kl 22.00 i SVT 24, kvällens gäster var Nina Söderqvist och Stefan Gerhardsson mot Sonja Aldén och Oskar Nilsson. Pianister som vanligt: Angelica Alm och Marika Willstedt.

Sonja Aldén är en av mina favoritsångerskor och hennes låt från 2007 ”För att du finns” var min favoritlåt på det årets Melodifestival. Den vann ju inte tyvärr men blev en dunderhit ändå, bland annat blev den årets låt på Svensktoppen det året. Oskar Nilsson är ett nytt namn för mig, han har tydligen en stor roll i ”Kristina från Duvemåla” i Helsingfors. Nina Söderquist sjunger i musikalen ”Spamalot” och har varit med i Så ska det låta förr. Stefan Gerhardsson, ena halvan av komikerduon Stefan och Krister är väl ganska känd för de flesta utom möjligen för de som aldrig ser på buskis av princip.

Ett högst kompetent gäng kan man tycka, ändå blir det ganska lojt, inga direkta höjdpunkter denna gång. Jag kommer på mig själv med att sitta och önska att Sonja Aldén skulle svida om till skinnpaj och kortkort kjol och Tina Turner-stövlar (lårhöga med höga klackar) och dra nån riktig rockrökarklassiker med avgrundsvrål-stämma, men det händer ju såklart inte.

Jag kommer ihåg en gång för länge sen när Sara Löfgren var där som gäst och klämde i med en riktig rockrökare, jag tror det var en Tina Turner-låt till och med och jag bara baxnade, hade ingen aning om att hon hade dom röstresurserna, hon tog verkligen i från tårna och det var hur coolt som helst.

Nina Söderquist har ju dom röstresurserna, om nu inte Sonja Aldén har dom, och hon sjunger några sköna låtar. Stefan Gerhardsson hittar lite kul texter, nya små ord, till vissa låtar, något som man önskade att han hade genomfört mera konsekvent, kanske knepigt med rättigheter och sånt. Den där klassikern när Elvis sjunger ”Are you lonesome tonight” och kommer in på den lite vridna text han brukar skoja till det med när han repar med bandet, den känslan.

Oskar Nilsson berättar i början av programmet att han gillar funk och jag tänker: Äntligen blir det lite fart, men se det blev det inte, tyvärr, ingen funk denna gången. Gemene man tycker säkert funken är trist, men då har de inte hört musiker som Jaco Pastorius, Bootsy Collins eller Marcus Miller, allihop basister i och för sig, en av dom tyvärr död, inga stora musiker i ”vanligt folks” ögon men i mina: riktiga toppmusiker. Talar vi om hårdsvängande musiker måste jag nämna The Neville Brothers som jag såg på Plattan en gång för länge sen under Vattenfestivalen, vilket tight gäng, det svängde så skyltdockorna i skyltfönstren runt omkring började dansa!

Ganska lamt Så ska det låta, denna gång alltså, även om Gerhardsson som sagt lockar fram lite skratt. Oskar Nilsson och Sonja Aldén kommer nästan i svängning när de drar av ”Signed, sealed, delivered” av den gode Stevie Wonder, men det blir inte RIKTIGT ös. Nina sjunger en fin ”Buses and trains” som är en jävligt bra låt, men det tar slut alldeles för fort.

Jag hoppas det blir bättre ös i programmet snart annars riskerar det väl att läggas ner, först en flytt till söndagar, sen nedläggning, det har vi sett förut. Hoppas inte det sker denna gång! Programmets ide är alldeles för bra för det. Kanske skulle dom försöka få dit utländska artister också? Bara en galen ide!

 

Birger Jarls Torn, Riddarholmen, Stockholm
Birger Jarls Torn, Riddarholmen, Stockholm

Melodifestivalen 2012 deltävling 4

Så har då mello-cirkusen dragit till Malmö, förhoppningsvis med Timbuktus ”Vi drar till Malmö” som Theme-music, eller i bilstereon, eller iPhonen, eller Androiden, eller whatever.

Jag undrar vad som är fel med ljudet. Speakern, Lotta Brome, hörs knappt, ”the ambient sound” (miljöljudet, publikens sorl osv) hörs alldeles för högt och tydligt, ligger över det övriga ljudet i mixningen! Till och med palybackljudet blir överröstat av publikens glada tillrop. Visst är det kul att höra att publiken är vild och galen, men musiken och sången måste ju vara det viktigaste ändå!

Charlotte Perelli inleder denna kväll med låten ”The Girl”, menar hon sig själv? Hennes nummer sägs ha kostat flera hundra tusen kronor att få till och det verkar ju vara onödigt mycket med tanke på hur trist det hela ser ut och låter. Playbackbandet är alldeles för ”hårt” producerat, det låter slätstruket som en disneyfilm eller tv-serie typ ”High School Musical”. Hennes klänning är fylld av vad som ser ut som metalltaggar och jag oroar mig hela tiden att hon skall komma åt någon av dessa och börja blöda på scen, vilket kanske skulle vara ganska originellt om det hände! Har det nånsin förekommit blod i Melodifestivalen? Inte ens i något hårdrocksnummer! Fejkat blod är också blod (för att travestera Ulf Lundell som lär ha sagt att en inställd spelning är också en spelning). Låten är heller inget vidare, den fastnar inte, retar inte, bara flyter på som en treminuters reklamfilm för Fanta eller shampo.

Nummer två ikväll är artisten Opa med låten ”Allting blir bra igen”, tyvärr måste jag säga: Nej, allting blir inte bra igen, särskilt inte om man spelar en låt med grekiska instrument och grekiskt sound och sjunger på svenska, det skär sig som en misslyckad bearnaise.

Tredje låten ut är en ”hårdrocklåt” påstår dom på TV:n, men ingenting med låten är hårdrock, den är heller inte schlager, den är ett mellanting mellan ingenting och ingenting. Gruppen Dynazty sjunger om ”Land of broken dreams” och frågan är: de kanske befinner sig i ett land av brustna trumhinnor, de hör inte själva hur det låter? För inte låter det bra, som sagt och det beror inte på den mystiska ljudmixen ikväll som nämnts inledningsvis.

Därpå följer Lotta Engberg och Christer Sjögren: ”Don´t let me down”. De ger begreppet återförening ett dåligt rykte. Det sägs att de en gång varit gifta eller sambos och sedan skilt sig (för länge sedan), de har inte heller arbetat ihop sen skilsmässan och det kanske skulle ha förblivit så. Häromåret vågade Christer Sjögren sticka ut hakan och sjunga: ”I love Europe”, men ingen gick på det. Hoppas ingen går på denna reunion from hell heller.

Nu följer ett nummer som ger mig ”ståpäls” eller ”Goosebumps” som låten kallas, men inte för att låten är så jävla bra, utan för att den är så jävla dålig! Det enda positiva med detta nummer är Hanna Lindblads kläder som åtminstone är lite originella. Hon verkar dock vara en hyfsad sångerska men vad hjälper det? Josefin Craaford twittrade så fint från genrepet: Men låten känns faktiskt dadda hink och spade. Couldn´t agree more!

Axel Algmark sjunger nästa låt ”Kyss mig”, nej tack säger jag och så var det bra med det.

Äntligen slut på schlagermörkret? Nu kommer Lisa Miskowsky med låten ”Why start a fire”, och det låter faktiskt hyfsat, melodin är bra men inte mer, Lisa kan så mycket bättre vad gäller låtskrivande, men framförandet är helt okej och sången likaså, hon kan ju sjunga snowboardåkerskan. Varför tända på? Bra fråga. Beror på tid och plats och övriga förutsättningar, skulle jag vilja påstå.

Slutligen snubblar Danny Sacuedo in på scen i någon slags förenklad rymddräkt, det ser för jävligt ut! Och inte blir det bättre när han öppnar munnen och börjar sjunga! Han har ingen vidare sångröst och låten ”Amazing” lever definitivt inte upp till titeln, faktum är att det är lika ”amazing” att denna låt kommit med som mirakulöst att Björn Ranelids låt ”Mirakel” kom med. Fjolårets Danny-låt ”In the club” var ännu sämre, men trots allt bättre än den fullständigt vidriga ”Popular” som dessutom gick och vann! Vad fan är det att sträva efter, att bli ”popular”? Stackars dagens unga om det är deras ideal här i livet!

Men till slut kommer det något som gör det värt att ha genomlidit alla halvdana och dåliga nummer: Sarah Dawn Finer tillsammans med Stenhammar Quartet framför ”The Hunter” av Melody Club, och vilken röst hon har Sarah! Trots förkylning sjunger hon lika klockrent och bra som alltid och jag fullkomligt älskar ovanliga arrangemang och ”modiga” grepp. Nu kanske detta inte är så fasligt modigt men jävligt bra är det i alla fall, Danny, lyssna och lär, detta är verkligen ”amazing”. Varför inte låta Sarah sjunga alla bidrag nästa gång, jag tror att de alla skulle vinna på det, okej kanske inte Ranelids ”bidrag”. Jag sticker härmed ut hakan och påstår att Sarah Dawn Finer har en av världens bästa sångröster (bland nu levande och fortfarande aktiva sångerskor)! Okej, jag drog in hakan lite också, men hon är förjävligt bra!

 

Stadshuset i Stockholm
Stadshuset i Stockholm komplett med turister och allt.

Sista jobbklubben

Äntligen har jag varit på min sista jobbklubbsträff. Något mera onödigt har jag inte varit på nån gång. Ok, det är säkert bra för en del individer, men gör ingen som helst skillnad för mig personligen. Eftersom jag gillar att vara ensam och att jobba ensam är en sådan aktivitet som jobbklubb (där man träffar andra arbetslösa och pratar om hur det är att vara arbetslös) bortkastad på mig. Det fick de veta, jag är inte direkt rädd för att säga vad jag tycker. Kursledningen har  till stor del agerat som yra höns, de har till exempel inte hållit koll på närvaron, en grundförutsättning när man håller i en kurs av något slag, och när närvaron dessutom är obligatorisk (man kan förlora sitt aktivitetsstöd (motsvarar a-kassa) om man inte deltar i obligatoriska aktiviteter). De har varit luddiga och otydliga vad gäller kursens innehåll och planering, tider har ändrats i sista stund och olika besked har givits av olika personer och så vidare. Kort sagt har kursledningen inte givit något särskilt seriöst intryck. Jag har själv varit med och organiserat kurser, bland annat i facklig regi, och det arbetet har varit tusen gånger mer professionellt än det som gjorts med denna jobbklubb.

Nåväl, den är lyckligtvis slut nu.

 

Rörmokare eller arkitekt
Har rörmokaren varit på jobbklubb eller har arkitekten rökt på?

Så ska det låta, program nr 5 VT 2012

Denna gången är gästerna Carin da Silva, Andreas Lundstedt, Babben Larsson och Andreas Weise. Känns inte direkt hundra att dessa skall kunna leverera något utöver det vanliga, men ack vad jag bedrog mig! Det börjar lite försiktigt med lite småbitar och lite tomgång, men så plötsligt ställer Babben sig upp och sjunger som Peter Jöback: ”Guldet blev till sand”! Sanslöst roligt! Jag viker mig dubbel och får nästan skratt-kramp! Hon härmar Peter Jöbacks sätt att sjunga den och det låter väldigt roligt! Därpå återgår allt till en mera vanlig lunk igen, flera Abba-låtar blir det bland annat och det låter bra, ja, ”Guldet blev till sand” är ju nästan också en Abba-låt.

Andreas Weise är en positiv överraskning för mig, jag ser inte på idol på grund av att det formatet inte faller mig i smaken, det är sjukt enligt mig och producerar inte några artister utan syftar till att strömlinjeforma de stackare som deltar, så jag har inte hört honom sjunga förut, men han sjunger riktigt bra. Han föredrar tydligen ”Sinatra-inspirerade” lugnare låtar och varför inte, dem är det ju inget fel på, och Frank Sinatra är väl ingen dålig förebild, i alla fall inte musikaliskt.

Det som blir höjdpunkten denna omgång är helt klart Babbens Peter Jöback-imitation!

Pianisterna Angelica Alm och Marika Willstedt är väldigt duktiga som vanligt, jag känner nästan att jag börjar bli tjatig på den punkten. Men de är bra! Sådär bra att det inte märks, att det ser lätt ut, att det bara låter bra utan synbar ansträngning, sådär som verklig talang och kunskap ger intrycket av att det är lätt och okomplicerat när det i själva verket ligger hårt arbete och/eller stor talang bakom!

Riksbanken, Stockholm ur grodperspektiv
Riksbanken, Stockholm ur grodperspektiv

Melodifestivalen 2012 deltävling 3

Den tredje deltävlingen i Leksand inleds med att Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer sjunger en liten sång om hur deras namn skall uttalas, varför, och vad har jag för nytta av det? Jag kommer inte träffa nån av dom inom de närmaste hundrafemtio åren och om jag skulle det så kan vi väl ta den frågan då? Lite märklig inledning. Men ok texten är ganska kul och som en ung dam i sällskapet sa: ”Jag gillar när de sjunger fort.”

Låtarna håller blandad klass även denna gång men med några guldkorn insmugna, jag återkommer till det.

Först ut är en grupp som kallar sig Youngblood. Man undrar om de medvetet valt ett namn med ordet blood i för att det just nu är så populärt med vampyrskildringar på TV? Inte nog med det, låten heter också ”Youngblood” och dom sjunger om sitt unga blod. Gruppen består av fem unga killar som vill bli det nya boybandet i Sverige, men de får nog vänta på det stora genombrottet. De som röstar på detta måste vara om inte pedofiler så i alla fall latenta sådana. Eller vampyrer. Inget för mig.

Som andra bidrag kommer Mina BenHajji med låten ”I mina drömmar”, en snygg tjej som vunnit webjokeromröstningen och tydligen redan är etablerad sångerska som sjungit och körat bakom flera artister i bland annat Melodifestivalen. Hon sjunger bra och vackert, scenen är prydd av massor med stearinljus som ger en fin stämning, men låten är inte bra.

Tredje låt ut är ”Förlåt mig” med en artist som heter Mattias Andreasson. Han ger sig på att rappa mitt i låten och försöker sjunga resten av låten men rappen låter värre än en tryckluftsborr på overdrive, det riktigt skär i öronen. Om det vore mig han bad om ursäkt så skulle jag inte förlåta honom.

Därpå följer en av kvällens bästa låtar. Gruppen Love Generation med låten ”Just a Little bit”, skriven av RedOne. Låten är kul och hookig med bra fart och driv och bra melodi. Tjejerna har på sig nåt slags catsuit med bara en ärm och ett ben i zebrarandigt, det ser fantastiskt kul ut. Det blir en halv nakenchock men det är ganska lagom, mer hade varit bara pinsamt. Trots att kläderna är i svartvitt är hela numret riktigt färgrikt och kul! Det är skandal att de inte gick vidare.

Som femte nummer kommer Carolina Wallin Perez med låten ”Sanningen” och det är kvällens absolut bästa låt. Carolina sjunger bra och vackert och melodin är lite lagom invecklad och spännande, men ändå med bra driv och tryck och trallvänlighet. Min absoluta favorit, tyvärr röstar jag dock inte av princip på något bidrag överhuvudtaget, men om jag hade gjort det hade denna låt fått min röst.

Det sjätte bidraget är Andreas Johnsson med låten ”Lovelight”. En inte lika bra låt som man är van att få från Andreas, men den är inte en katastrof, bara lite mesig.

Sjunde inseglet görs av Molly Sanden med låten ”Why am I crying”. Vet hon inte det? Hon kanske är för ung för att förstå det, men hon sjunger verkligen bra, med inlevelse och hängivelse och rösten är vacker, men låten är inget vidare tyvärr. Henne kommer vi dock få höra mer av i framtiden det är helt klart. Hon har potential att bli en av vår tids största svenska sångerskor om hon bara samarbetar med rätt personer med rätt intentioner och kunskaper.

Så kommer då kvällens jättekalkon Björn Ranelid och Sara Li med låten ”Mirakel”. Det enda miraklet med den låten är att den kommit såhär långt i tävlingen, ok det andra är att den går vidare till final direkt. Vilka klimakteriekossor är det som röstar på detta dravel? Jag har hört Björn Ranelid hålla föredrag om sig och sitt författarskap och han drar den text som han nu drar till musik som inledning på alla sina föredrag och alla äldre damer faller pladask och jag förstår absolut ingenting. Tänk om detta bidrag skulle vinna finalen! Vi skulle skämma ut oss i hela världen för evinnerlig tid framöver! Detta är ett perfekt exempel på ett praktpekoral, ett practical joke som borde slutat vid bardisken den sena kväll med för mycket sprit innanför västen då det föddes. Fullständig katastrof, skandal, kalkon, klavertramp, svensexa-karaoke, bara ren skit. Björns medkompositör är tydligen samme man som skrivit låten om Zlatan (Zlatan, da man (I love you, Ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic)) en annan direkt olämplig låt med en olidligt töntig och dålig text om en olidligt pompös och dålig fotbollsspelare som inte kan prata så man förstår vad han säger vare sig han pratar engelska eller svenska och som hela sin fotbollskarriär har stått vid motståndarnas mål och väntat på en bra passning. Lättförtjänta miljoner. Det hela är bara tragiskt i kubik.

 

Stenkaniner, Kungsträdgården, Stockholm
Stenkaniner, Kungsträdgården, Stockholm

The Melody-criss-cross

Idag, lördag fick jag äntligen tillfälle att lösa Melodikrysset live igen! Jag tycker att det är det bästa sättet att lösa det på, live när det sänds på lördag förmiddag. Det går ju numera att lyssna på webben och i mobilen med mera, men inget slår att sitta i favoritfåtöljen och suga på en god kopp kaffe och lösa melodikrysset samtidigt som man sakta vaknar till liv efter att ha sovit ut ordentligt på lördagsmorgonen.

Denna vecka börjar krysset med en vacker ”Att angöra en brygga” framförd av den underbara Monica Zetterlund. Att Måns Zelmerlöw får dela begynnelsebokstav med Monica Zetterlund känns inte riktigt bra. Att de ens får vara med i samma kryss känns inte alls bra. Klass-skillnaden är enorm, där Monica var en fantastisk sångerska med en unik ton och röst är Måns en förskräckligt likriktad och färglös artist.

Man skulle kunna tro att läkarrock är  något som uppstår när ett gäng läkare spelar rock, men så är det ju inte. En läkarrock svänger inte alls.

Miss Li och Lars Winnerbäck, vilken kombo de är, och med den låten, ”Om du lämnade mig nu”,  man ryser verkligen. En typiskt svensk melankolisk melodi med en bra text som vem som helst kan känna igen sig i.

Ni som inte löste krysset eller lyssnade på programmet måste undra vad fan jag svamlar om, fortsätt med det, eller lyssna på någon repris nånstans och fatta lite mer.

Stortorget Gamla stan
Stortorget i Gamla stan i Stockholm

 

Sopptisdag

I tisdags var det dags för mig att laga soppa igen. Eftersom jag inte har tillgång till ett proffskök får det bli lite enkel mat och förenklade recept. Soppa till 50 personer på en vanlig fyra-plattors spis är inte optimalt. Denna gång blev det grön ärtsoppa från recept.nu som man egentligen skulle mixa, vilket jag struntade i. Det blev lite kvar men det var bara 30 som kom och åt. Man vet aldrig i förväg hur många som kommer, lite dumt. En näve riven parmesan i varje tallrik vid serveringen och ett gott grovt bröd till så har man en ganska hyfsad måltid.

Recept 4 personer:

600 g frysta gröna ärter

1 msk olivolja

10 g smör

1 finhackad lök

1 vitlöksklyfta

1 l grönsaksbuljong

salt, peppar

2 msk hackad mynta

1 dl färskriven parmesan

2 msk extra virgine olivolja

1) Skala och finhacka lök och vitlök. Hetta upp olja och smör i en tjockbottnad katrull.

2) Fräs löken sakta i matfettet tills den blir transparent.

3) Slå på grönsaksbuljongen och låt det koka upp. Stjälp i ärtorna och ge det ett uppkok, låt koka i ca 3 minuter.

4) Strö över hälften av myntan, mixa soppan slät och smaka av med salt och peppar.

5) Servera i skålar, toppa med en hög parmesan och ringla olivolja runt, strö över lite mynta, bred en god smörgås och njut.

 

Grönärtsoppa
Grönärtsoppa, bilden lånad (fotograf: Fredrik Sandin Carlsson)

It Should Sound Like This

Såg reprisen av Så ska det låta i måndags (SVT24 kl 22.00) och slogs av hur ”enkelt” det är att göra ett bra TV-program: Tussa ihop en briljant orkester med två briljanta pianister och fyra erfarna ”gubbar” med 120 års gemensam sammanlagd erfarenhet av nöjesbranschen med massor av ”hits” på sitt samvete och voila: underhållning på hög nivå. Galenskaparna och After Shave var gäster denna gång (valda delar: Per Fritzell, Jan Rippe, Anders Eriksson och Knut Agnred) och de bjöd på en räcka av sina folkkära sångnummer från TV-serier och revyer, Macken, De ska va gott å leva med flera. En och annan rockklassiker blev det också och det svängde ett ton. Det numera ökända glasgolvet sprack nästan från kant till kant, kanske beroende på att ”gubbarna” numera bär, inte bara på en massa rutin och erfarenhet, utan även några fler kilon än förr. Håhåjaja, sånt är livet, eller?

Marika Willstedt och Angelica Alm skötte sitt laglederi med bravur och orkestern var tokbra som vanligt.

Ett uppenbart problem för programmets redaktion måste vara att få dit ”nya”, ”fräscha” artister som dessutom går hem i rutan. Snart har väl alla sveriges sångare och artister varit där, några så många som sju-åtta gånger, det riskerar att bli tunt och tråkigt. Nu tycker jag att de klarat sig bra hittills, inga ordentliga haverier har förekommit såvitt jag vet, men förra veckan var  programmet ovanligt blekt, så blekt att jag inte ens kommer ihåg vilka som var gäster då, det behöver i och för sig inte betyda så fasligt mycket, mitt minne är inte vad det en gång var. Jag har kollat upp vilka gästerna var förra gången: Calle Kristiansson, Sanna Nielsen, Sibel och Kalle Moreaus, ett habilt startfält, bra musiker och sångare men ändå ”tände” det inte till, varför vete fåglarna? Det kan bli så ibland, man kan ha de allra bästa förutsättningarna och intentionerna men ändå ”misslyckas”. Men vad är ett misslyckande? Alla erfarenheter man är med om lär man sig något av, eller hur, och under tiden man ”gör” ett ”misslyckande” kan man ju ha ganska kul ändå.

 

Telecaster-kopia
Telecaster-kopia

Kör hårt, hardcore

Körsången går förträffligt, jag måste bara få kroppen att förstå det också. Det känns att jag inte använt sångrösten särskilt mycket de senaste 30 åren. Samtidigt känns det verkligen bra när allt stämmer, när körens alla stämmor sjunger rätt och får luften att dallra av välljud.

Det finns platser kvar i kören för den som vill vara med och få luften att vibrera vackert. Alla stämmor kan behöva lite påfyllning, men mest behöver vi basar som kan sjunga riktigt djupt. Själv är jag ”bara” en baryton och likadant är det med alla mina stämkolleger.

Affisch_naktergalningarna

 

 

Riddarfjärden
Riddarfjärden

 

 

Melodifestivalen 2012 deltävling 2

Deltävling 2 av den svenska Melodifestivalen har gått av stapeln och inte heller denna gång blir jag imponerad av låtarnas kvalitet. En av nackdelarna med att ha fyra deltävlingar är ju om alla bra låtar hamnar i samma deltävling, att bara två av dom kan gå vidare direkt till Finalen i Globen, och omvänt, om en deltävling innehåller 8 dåliga bidrag så måste ändå två av dessa gå till Globen direkt, risken finns att det blir mycket ojämn kvalitet på finalen.

Först och främst måste jag kommentera de numera två programledarnas inledande dansnummer, ett boyband-härmande nummer där det bästa är Ginas fråga till Sarah efter att Sarah gjort en luftkick: Hur gick det? Och Sarah svarade ungefär: -Jag måste börja sjunga ballader igen! Men svaret var inte riktigt lika viktigt, inte för poängens skull i alla fall, men det visar på att Sarah och kompani har lite självdistans och självironi, eller låtsas i alla fall?! Sarah har fått, eller tagit på sig , den otacksamma uppgiften att rabbla telefonnumren för röstningen, ett jobb som måste göras men som ingen vill ha, det går ju inte att göra roligt, eller? Nya friska ideer behövs verkligen! Även snabbgenomgångarna skulle kunna göras mycket roligare!

Låtarna då. Jo, Ulrik Munther börjar sin låt ”Soldiers” med ett Dylan-inspirerat gitarrkomp och munspel, ganska snyggt, men ganska omgående tappar låten all fräschör genom att förvandlas till vilken pop-dänga som helst i mainstream-radio-träsket. Ulrik sjunger bra och tonsäkert och han kommer säkert bli en riktigt stor idol framöver. Kanske ställer jag lite för stora krav på honom, men det vore kul med något låtbidrag som är konsekvent och egensinnigt utfört och inte är ett försök att tillfredsställa alla tänkbara lyssnare. Dessutom måste låten vara bra! Inte lätt.

Top Cats drar igång ett rockabillynummer (”Baby Doll”) som skulle varit toppen om sångarens röst varit lite mer ”tjock” och dynamisk, istället blir intrycket av låten och framförandet ganska blekt. Trots att basisten klättrar på sin ståbas och alla försöker se ut som om de röjer blir intrycket som sagt ganska tunt.

Sonja Alden med ”I din himmel” sjunger mycket vackert men låten är trist och menlös till skillnad från ”För att du finns” som hon tävlade med för några år sedan, den är riktigt bra. Sonja verkar ha gjort det till sin speciella nisch att sjunga texter om ”livet” på andra sidan, det vill säga döden, ett mycket svårt ämne att ta sig an. Scenografin med en bro i bakgrunden ger övertydligheten ett nytt ansikte (låten handlar alltså om ”broar” till ”andra sidan”, folk som gått bort).

Andreas Lundstedt följer sedan med en dålig kopia på en dålig Alcazar-låt, utan Alcazar! Tyvärr. Det är tunt och tråkigt, låten saknar hooks och Andreas saknar utstrålning. Han är förvisso en bra dansare och entertainer men det ser ut som och känns som om han saknar sina två kolleger från Alcazar. Låten ”Aldrig, aldrig”, kanske aldrig borde kommit såhär långt. Ibland undrar man vad som sållats bort i de tidigare uttagningarna som ingen får höra förutom de som är invigda av Christer Björkman. Jag ger mig fan på att det finns många blivande guldkorn som sållas bort för tidigt, eller är alla de som sållats bort verkligen sämre än de som slutligen deltar? Om det sista stämmer är det alarmerande för den svenska musikindustrin! Eller så avstår de bästa helt enkelt från att delta med sina låtar.

På 80-talet fick Herreys höra många skällsord för sin ytliga framtoning, bland annat var det någon som kallade dem något i stil med ”de tre dansande deodoranterna”, nu har de dansande shampo-reklam-flickorna kommit ut ur garderoben. Okey de dansar inte som Herreys men de påminner starkt om dessa ”tvålfagra” bröder när de framträdde på det glada 80-talet.  Jag pratar förstås om gruppen Timotej, uppkallade efter ett shampo som fanns på 80-talet och som ”alla” bara ”måste” ha på den tiden. Deras framförande är för soft, nästan lite ryggradslöst, man funderar i banor som vad hade de rashygieniska tyskarna tyckt om detta på 30-40-talet? Godkänd ofarlig konst, eller? Låten ”Stormande hav” är en konstig blandning av Sarek och Nordman fast utan något djup, utan bra text och utan någon som helst karisma. Som om Nordman skulle göra shamporeklam ungefär, vilket ju faller på sin egen orimlighet, jag har aldrig sett någon flintskallig person göra reklam för shampo, än.

David Lindgren följer härnäst med låten ”Shout it out”, han påminner om den engelske one-hit-wonder-killen Rick Astley, men utan Astleys uttrycksfulla röst. En boybandwannabe som flirtar med publiken genom att kasta sig in i ett litet breakdance-nummer, eller blir han utbytt i precis rätt ögonblick? Låten är det som tävlar och inte framträdandet så mitt hjärta vinner han inte för låten är för beige helt enkelt.

”Det går för långsamt” sjunger Mimi Oh och låten går inte för långsamt men den går på tomgång. Alldeles för jämnt och slipat och intetsägande för min smak, även om hon försöker vara tvetydig som Veronica Maggio i sin text, men det funkar inte. Faktum är att en tredjedel av publiken i en mig närstående soffa somnar under denna låt, kanske på grund av för stort intag av Creme Brulle´, kanske på grund av uttråkning.

Till sist kommer Tomas di Leva inseglande i kaftan och sjunger en typisk diLeva-låt på sitt typiska, släpande diLeva-vis och jag kan inte låta bli att tänka på hans hardcore-fans som följt honom sedan debuten då han ansågs vara en ickekommersiell, ”äkta” artist som sjöng engagerade texter som ”Vem ska man tro på” och liknande som Hoola Bandoola redan gjort på sjuttiotalet. Vad tänker hans hardcore-fans idag?  Låten ”Ge aldrig upp” må ha ett upplyftande budskap men den känns inte upplyftande alls, tyvärr. Jag sjunger i alla fall inte: Ja må diLeva. Hur mår han egentligen?

Den största behållningen denna kväll bjuder de två programledartjejerna på i sitt inledande boyband-drag-show-nummer med lite självironi och ögonfröjd, en mycket lyckad blandning. Kvinnor som klär ut sig till män kanske skulle vara riktigt roligt om det kunde göras av någon begåvad komiker som kunde skriva ett bra manus. Gratis tips till TV-producenter i hela världen. Omvänd drag-show. Varför inte? Det är i alla fall oprövad mark.

 

Resväskekonst
Resväskekonst